Vi lyfter på hattarna för att fira Marit Frieberg som skulle ha fyllt 100 år den 2:a augusti i år. Den årliga hattparaden var något Marit och Ingrid Lindström kom på för att skapa trevnad och trivsel i denna vackra bergsmansidyll, Stora Hyttnäs.
Det är nu 41 år sedan Linderdahlska stiftelsen bildades och detta utifrån en gåva från Bengt Linderdahl. Hit flyttade familjen Henrika och Pontus Linderdahl 1891. De fick tre barn Stina, Nils och Bengt. Alla barnen förblev på gården men hade minst två akademiska utbildningar var. Familjen gästades ofta av familjen Carl, Karin och barnen Larsson. I huset kan man se många spår av deras vänskap.
Efter Bengts frånfälle 1983 donerade Bengt via ett testamente hela egendomen till Sundbornsborna. Länsstyrelsen och Falu kommun fick i uppgift att bilda en stiftelse och tillsätta en styrelse.
Min mor Marit Frieberg fick frågan då om hon kunde tänka sig att bli stiftelsens förvaltare. Något som hon tog på sig då hon kände familjen Linderdahl mycket väl. Dessutom hade hon stor erfarenhet av att leda verksamheter, bland annat genom sitt arbete som socialchef i Falu kommun men också eftersom hon drivit Sundborns Hembygdsförening i 18 år.
När Marit fick förfrågan 1984 blev hon naturligtvis rörd och glad men såg också en stor utmaning. Hon förstod att hon inte kunde förverkliga detta åtagande ensam, hon behövde få stöd från Sundbornsborna.
Marit tillsammans med den nyvalda stiftelsen 1984 bjöd därför in byborna till Stora Hyttnäs för att med gemensamma krafter försöka rensa upp i denna insomnade dvala som trädgården och huset var. Gården och trädgården var då i mycket dåligt skick. Med förenade krafter har man under åren låtit återskapa huset och trädgården i tidstypiskt skick.
Marit hade sitt hjärta i Sundborn. Liksom morfar Carl tyckte hon att ”Sundborn var jordens nav, händelsernas centrum, det var liksom här det hände” Under en period bodde hon visserligen i ett eget hus på Lugnet i Falun. Men vistelsen där blev kort. Hon flyttade hem till Sundborn igen för att ta hand om sina då åldrande och sjuka föräldrar. Marit förblev sedan i hela sitt liv Sundborn trogen.
Man kan säga att Marit var en visionär. Hon var också en person som vågade tänka stort. Det fanns till exempel tankar på att skapa ett Nordiskt Designcentrum som skulle dra hit andra nyfikna trädgårdsentusiaster och möbelintresserade. Gården fick därför besök av elever från Carl Malmstenskolan, som då låg i Stockholm, för att de skulle få ta del av denna oändliga kulturskatt som en bergsmansgård innehåller.
Steg två i Marits vision var att visa upp båda dessa gårdar med gemensamma guider. Man skapade en broschyr som hette ”Två hem” Det fanns en logik i denna vision att stiftelsen skulle bli starkare och få fler besökare med en gemensam marknadsföring tillsammans med Carl och Karin Larssons hem. Förmodligen tänkte hon helt rätt, men tyvärr sjösattes inte den idéen. Inte då i alla fall… Jag tror nog att fortsättning följer.
Idag drivs gården av entusiaster som brinner för denna verksamhet. Bergsmansgården gästas varje sommar av många turister som också inte bara söker att se detta unika hem utan också att få njuta av den tyska trädgården som Henrika anlade.
En av Marits sista visioner var att skriva en bok om Rättarbostaden som hon bodde i och samtidigt ge en bild av Carl och Karin och vännerna i byn. En bok som också skulle kunna bli en fortsättning av Carls bok om Spadarvet, den gård där Marit växte upp. Tråkigt nog hann Marit bara påbörja sitt arbete med boken. Det hon hann skriva i boken är levnadsbeskrivningar från nära vänner i byn och de flesta med anknytning till hennes morfar och mormor Carl och Karin och alla deras vänner i Sundborn. Särskilt familjen Kvarnberg i rättarbostaden på Spadarvet.
Marit somnade in april 2017 och hennes manus finns nu i min vård. Meningen med detta manus är att det kommer att bli en bokutgiven, dedikerad till min mamma Marit.
Som ett avrundande ord vill jag säga att nuvarande styrelse gör ett fantastiskt arbete på denna gård och jag önskar att ni tar till er en av min mammas visioner. Skapa samarbete med Carl Larssongården för det behövs.
Stort och hjärtligt tack
Patrik Frieberg